På Avis har de koll

På den stora hårdrocksfestivalen var det panik, för den stora headlinern hade just ställt in giget. På morgonen samma dag de skulle spela... En svensk artist raggades upp för att fylla sloten, och artistserviceorganisationen gick på högvarv för att transportera artistens musiker och backline från olika ställen i Sverige till venue. En stressad medarbetare ringde för att hyra en bil till trummisen:

Artistservice: Hej, jag behöver hyra en bil från nu omdelbart, vi lämnar tillbaka den på måndag.

Avis: Hej, det går bra, vill du ha en bil i klass A eller B? Vi har specialpris nu på Ford Focus som...

Artistservice: Alltså, jag skiter i vilken klass det är men det måste rymmas en Pearl 24" i bakluckan!!

...tystnad...

Avis: Är det med eller utan case?

Flickvännen Kora

Totalt är det 322 musiker, delegater och seminariehållare som jag suttit och planerat in tåg, flyg, hotellrum och mat för. Sitter i telefonen med den ansvarige för mina chaufförer som ska åka skytteltrafik mellan Arlanda, Skavsta och platsen där festivalen ska ske ett par dagar senare för att dubbelkolla mitt schema för hämtningar och lämningar. Schemat är tajt, bilarna för få och vi planerar varenda in varenda detalj för att allt ska gå så smidigt som möjligt.

"....sen klockan 14:20 kommer 2 personer. Solo Cissoko, med troligtvis hans fru Kora Cissoko, plus packning. Visste inte att han var gift? Jaja...." min kollega brevid börjar fläkta med armarna och tecknar "nej" med munnen. Jag ignorerar....
"...sen 15:30 ska du hämta...." min kollega vill fortfarande få min uppmärksamhet....jag ignorerar fortfarande. Men han ger sig inte. Jag ber min chaufför vänta en stund och säger till min kollega att jag har kopior på biljetterna, som jag själv har bokat efter instruktioner direkt från artisterna, där namnen står och att det VISST är två personer i sällskapet Cissoko. Solo och Kora Cissoko.

Får då förklarat för mig att Kora är ett väldigt stort och känsligt afrikanskt stränginstrument som man inte direkt hittar hard cases till. Och därför hade en helt egen flygstol blivit bokad i namnet....Kora Cissoko.

.::Arezo aka Trumpet Sjöblom

Krigstrumma

Tid: tjaa, möjligen också 1994

Plats: samma spirande embryo till hårdrocksfestival

Torsdag morgon. Jag och min kollega Knekk har inget att göra och bestämmer oss för att, grundligt, gå igenom all backline som just levererats. Vi kommer till eländesbandet The Pouges prylar, när vi inser att det saknas en puka. Inte vilken puka som helst, 13" ska den vara, och illgrön skall vara dess färg. Fuuuuck! Detta är tiden pre-mobiltelefon, så crewet går inte att nå. Men vi får tag i nån produktionsledare på deras bokningsbolag som åtminstone är rimligt nykter. "Gossar små, ingen puka inget gig. Den står i ridern." säger han. Fuuuuuck! Vi börjar telefonkedja. Det finns en sådan puka. Illgrön. I norra Tyskland.... Den nordtyska backlinefirman fixar så att pukan kommer ombord på en färja Rödby-Puttgarten. Vi cashar in alla tjänster vi har hos samtliga danska medborgare och får någon att lägga pukan på ett tåg till Helsingör. Sen skickar vi en runner dit, som levererar pukan till Karlshamn. Puh!! Så, på lördag morgon när crewet kommer står jag och Knekk med stora leenden på läpparna, för nu är ju allt dubbelkollat och OK! Trumteknikern börjar packa upp, tar 13-tummaren ur sin låda, ställer den åt sidan och säger "I don't need this" och bygger trummorna av resten....

Hello Karlshamn!

Tid: Tjaa, 1994 eller så.

Plats: En då liten spirande sydsvensk hårdrocksfestival

En av kvällarna headlineade någon av de olika versionerna av Sweet. Bandet var nog inte helt vana vid att stå på en stor scen och stänga en kväll framför 7000-8000 skrikande hårdrockare, de var nog mer vana vid att stänga en engelsk pub med 7-8 sovande besökare. Så viss panik utbröt när bandet efter ca 45 minuter hade spelat alla låtar de repat in. För publiken stod kvar, and they wanted more! Bandet löste detta med bravur. De körde ytterligare ett extranummer. Ballroom Blitz. Som de redan kört som sista nummer i det ordinarie setet. Men publiken ville fortfarande ha mer. Så de gick in på scen igen. Och körde Ballroom Blitz en gång till. Under det ordinarie setet hade bandet testat, och bombat, en liten gimmick: i nån låt stod två gitarrister och basisten vid scenkant och headbangade i takt, vänsterbenet uppe på monitorn. I ett break vände de upp sina instrument. Det stod nämligen bokstäver på baksidan. S WE ET stod det på respektive gitarrists, gitarrists och basists instrument. Fast de hade ställt sig i fel ordning. Så texten blev WE ET S... Jag och Björn Engström skrattade så att tårarna rann. När Björn fick luft igen sa han "Hello Cleveland!". Utan att märka att en av gitarristerna gått bak till monitorplats för en rökpaus. Han hade ledsna ögon som en labrador och sa "Tycker ni det är så dåligt?" Jag och Björn försökte mumla bort det hela med att "Nää, inte alls, ööhh... vi har nyss sett filmen." Men han trodde nog inte på oss.

Nybörjarmiss

Arrangerar min första egna "produktion" 14 år gammal (mycket för att ge mitt egna band en spelning (självklart är vi själva headliners)).

Lyckas övertala kommunen att få låna en av ortens sporthallar gratis. Lyckas även få den lokala ungdomsgården brevid att fixa fram en scen till mig och får kopiera sköna handgjorda A4 posters på Musikskolans kopieringsmaskin. Ringer upp 3 andra band i genren och frågar om de vill giga. PA, monitorer, och mixerbord känns overkill. Vi betämmer oss för att vi kör direkt från förstärkarna, och att vi trummisar slår tillräckligt hårt för att höras. Det är ju ändå Metal!

Dagen kommer, vi bygger scen, får föräldrar att köra trummor och stärkare till sporthallen. Vi är klara i tid, och utanför står det ganska mycket folk för att höra de 4 banden med unga förmågor. Jag är ganska stolt över vad jag skapat.

Då kommer min gittarist och frågar när alla lampor kommer....... DOH!

Dödsmetall utan PA, i en sporthall med lysrörsarmaturer 6 meter ovanför i taket som enda belysning är inte riktigt lika tufft som man kan tro.

.::arezo - 18 år äldre men missar fortfarande saker ibland

Ground Support the Chinese Way

Är i Hong Kong för att göra en show med den svenska magikern fem våningar upp, på taket av ett köpcentrum för Svenska Handelskammarens. Ett lokalt produktionsbolag agerar PM och skött alla upphandlingar.

Scenbyggarna kommer med en podiescen på 6x4 meter som först är väldigt avskräckande, men som senare visar sig vara väldigt stabil. Men när de ska bygga "ground supporten" för att kunna hänga tyger till den black box vi vill ha börjar vi bli nervösa. Massa reglar, spik, sandsäckar och ståltråd tas fram och det börjar hamras. När detta skelett av reglar är uppe, tas det enorma tyget på 16 x 3 meter fram och börjas fästas med häftpistol.

Själv sitter jag med en kaffe, småler och bara väntar på det oundvikliga. Vad jag inte har berättat än är att det blåser 14 s/m på detta tak.......

När de kommit runt hörnet av stage right tar vinden tag i seglet de satt upp och vill välta hela "ground supporten". En livlig disskution på kinesiska startar. Jag försöker nämna ordet "Tross?" till den australiska PM:en. Men han säger bara att detta är hur de gör här nere, och att de kommer lösa det.

Scenbyggarna försvinner. Under tiden börjar vi bli nervösa för hur vi ligger till i schemat. Get In va 08:00, repetitioner är vid 17:00 och klockan är nu 13:00. De 14 kineserna från 4 olika suppliers (ljud, ljus, AV och scen) samarbetar inte. Det jag och min kollega själva brukar bygga på 4 timmar hemma i Svedala är inte i närheten av färdigt. Nåväl....

Scenbyggarna kommer tillbaka med ÄNNU mer reglar, sandsäckar och ståltråd. Spikar och fäster detta plockepin till "ground support" med ståltråd i allt som finns att fästa i på taket. Till slut lyssnar de iaf på oss med vår idé att sätta upp mindre bitar av tyger utan att fästa dem i nederkant så vinden kan få gå igenom det tills det kommer mojna senare på kvällen.

Vi får till slut ihop allting, och showen funkade bra. Men vägen dit var lång och språkbarriärer gjorde allting otroligt jobbigt. Som min kollega sa.... "De är säkert väldigt bra på sitt eget språk".

.::Arezo

Scenchefs klant

Var på väg i mina unga år som scenchef till ike namngiven festival i södra sverige. Det var på den tiden man fick riders per post. Alla pärmar med alla artisters riders i utom ett som enligt festivalens noteringar var "TBA" var med. I bilen på väg ner lät det så här " Ja jag har alla riders utom ett med mej! Fan jag vet inte vad det e för jävla band, Jävlan namn dom har då TBA???? va fan så kan man inte heta" Ett kraftigt garv utbryter med glada tillrop om hur proffsig man är.

It´s on me
Tyrone

Vart ska vi ställa pyrot?

Tid: 2006

Plats: Svensk stadsfestival

Efter en sommar späckad av invigningskatastrofer, invigningsakter som aldrig dök upp, invigningsakter som dök upp fast ingen visste att de skulle komma och invigningsakter som såg mycket mycket annorlunda ut än man väntade sig tittade jag på spelschemat för sommarens sista festival. Just det. Det börjar med invigning. På min scen. Kontakter med festivalledningen lugnade mig lite: invigningen tar exakt tre minuter. Den består av att kommunalrådet kommer, ensam, och talar i mikrofon. I max tre minuter. Inget annat. Så vi bygger kvällens första akt på scenen, ett band om ca 15 personer, slagverk, pianon, körer, band. När jag kommer tillbaka till scenen efter en kopp kaffe, ca 45 minuter innan invigningen ska starta står en skara människor jag inte känner igen bakom scenen. De ser mycket ut som nycirkus. Jag går bort mot dem för att undra vilka de är och vad fan de gör på min scen. En av dem, i hög hatt, randiga byxor och bärandes på styltor kommer mot mig och säger: Hej! Vart ska vi ställa pyrot? Ehh, va fan? Undrar jag. Det visar sig att kommunalrådets tre minuter långa invigning ska föregås av två killar på styltor på scen. Som ska spruta eld. Och ha pyro. Sedan ska det dyka upp en teatergrupp med en jättestor låda. I den lådan ska konferencieren, som jag heller inte vet något om, trollas bort och kommunalrådet trollas fram. Sen ska han prata i tre minuter. Nu är mina ögon mycket mycket svarta. Jag förklarar, lugnt och fint tror jag, att det inte blir nåt med vare sig pyro eller eldsprut. Vi har ca 4 meters clearance på scenen, det står instrument överallt, bland annat en flygel, som inte mår bra om det kommer fotogen och gnistregn på den. Nycirkusen står på sig, men jag stirrar ner dem och de går mumlande med på att skippa bomber och granater och eld. Nu är komunalrådet på plats. Men ingen publik. Det visar sig att sambatåget fullt med barn, som också ingår i invigningen (!!!) har fastnat i nån trafikstockning längre bort. Kommunalrådet vill inte prata för tom yta, så han bestämmer att han ska köra sin tre-minutare efter första akten i stället. Nycirkusen blir jätteglada, då kan ju de köra sin akt då också! Jag har ju ändå jättegott om tid, vi har ju hela tre kvarts change over. Jag har nog aldrig sagt NEJ så högt i hela mitt liv. Så nycirkusen, minus eld och gnistregn, får trolla bort konferencieren, de försvinner från scen 30 sekunder innan första bandet, en ABBA-tribute börjar. Keyboardisten börjar med pianomattorna i The winner takes it all. Då kommer sambatåget... Percussionkillen försöker göra mashup mellan samba och ABBA i några sekunder, men inser att va fan.... Jag tar walkien och ber FoH att höja lite, så att ABBA vinner över samba. Sedan försökte jag dränka mina sorger i kaffe med mjölk, för att undvika att dränka invigningsakten i hamnen precis bredvid scenen.