Hello Karlshamn!

Tid: Tjaa, 1994 eller så.

Plats: En då liten spirande sydsvensk hårdrocksfestival

En av kvällarna headlineade någon av de olika versionerna av Sweet. Bandet var nog inte helt vana vid att stå på en stor scen och stänga en kväll framför 7000-8000 skrikande hårdrockare, de var nog mer vana vid att stänga en engelsk pub med 7-8 sovande besökare. Så viss panik utbröt när bandet efter ca 45 minuter hade spelat alla låtar de repat in. För publiken stod kvar, and they wanted more! Bandet löste detta med bravur. De körde ytterligare ett extranummer. Ballroom Blitz. Som de redan kört som sista nummer i det ordinarie setet. Men publiken ville fortfarande ha mer. Så de gick in på scen igen. Och körde Ballroom Blitz en gång till. Under det ordinarie setet hade bandet testat, och bombat, en liten gimmick: i nån låt stod två gitarrister och basisten vid scenkant och headbangade i takt, vänsterbenet uppe på monitorn. I ett break vände de upp sina instrument. Det stod nämligen bokstäver på baksidan. S WE ET stod det på respektive gitarrists, gitarrists och basists instrument. Fast de hade ställt sig i fel ordning. Så texten blev WE ET S... Jag och Björn Engström skrattade så att tårarna rann. När Björn fick luft igen sa han "Hello Cleveland!". Utan att märka att en av gitarristerna gått bak till monitorplats för en rökpaus. Han hade ledsna ögon som en labrador och sa "Tycker ni det är så dåligt?" Jag och Björn försökte mumla bort det hela med att "Nää, inte alls, ööhh... vi har nyss sett filmen." Men han trodde nog inte på oss.